Recension "Vägen mot Bålberget" av Therese Söderlind

Boken börjar 1975, Jackes fru har precis lämnat honom, han har varit otrogen en gång för mycket. Hemma har han fortfarande den 16-åriga dottern Veronica och så mamman som ligger på sjukhemmet. 
Jacke har ingen pappa - eller i alla fall ingen han vet om - och det börjar han fundera på och bestämmer sig för att besöka biblioteket för att läsa mantalslängderna, dock resultatlöst eftersom han är för ung för att finnas där. På pastorsexpeditionen upptäcker han att mannen som var hans morbror står antecknad som pappa, Jacke blir förvånad men bestämmer sig för att hålla detta inom sig.
En dag åker de på utflykt och hamnar på Bålberget, där det i slutet av 1600-talet brändes kvinnor och barn anklagade för trolldom. Efter detta beslutar de sig för att undersöka om de i släkten haft någon som blivit bränd på berget, de upptäcker att de snarare varit de som bränt än blivit brända.

I andra delen av boken får man följa Malin, en av de kvinnor som anklagades för trolldom och hur hennes liv såg ut, mannen Erke, deras dotter Segrid.

Bokens tredje del utspelar sig i nutid, Vernonica har vuxit upp och åker hem till Nyland tillsammans med sina syskonbarn. Hon börjar nysta i det förflutna och upptäcker att de genom pappa Jackes riktiga pappa Anton är släkt med Malin, den kvinna farmor pratade om.

Boken avslutas med att Olof berättar sin historia, Olof är son till den man som Malin älskade men inte fick. Olof är den pojke som anklagade Malin och sin egen mamma Annika för trolldom och som fick välja mellan att ange sin mamma eller sin älskade Segrid. 

Boken är mycket läsvärd och jag kunde inte släppa den. Boken utspelar sig i trakterna kring Kramfors och många av bynamnen känner jag igen. Det är en stycke svensk historia, häxjakten i slutet av 1600-talet berövade många familjer sina mödrar och döttrar.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lejon och andra katter

Sol och böcker

Böcker, böcker, böcker och så lite mer böcker?