En smak av metall?
Började läsa boken Stål häromdagen, har inte kommit så långt när jag redan vid de första meningarna blev bestört! Författaren skriver om hur en pappa sitter på balkongen och spanar på sin dotter med en kikare. Författaren berättar hur pappan tänker på dotterns kropp och jag blev illa berörd över hur en far ens kan tänka sånt.
Jag hoppades att boken inte bara innehöll detta utan precis som mina kollegor sagt, är en skildring över det italienska samhället.
Fortsatte med boken såklart, ger mig inte så lätt.
Det fortsätter med att Arturo inte kan berätta för sin fru att han sagt upp sig från jobbet, trots att hon frågar vart hans lön tagit vägen.
De båda männen bor tillsammans med sina fruar och döttrarna Anna och Francesca i Piombino,ortens vars största arbetsgivare är stålverket. På stålverket jobbar också Arturos son, sonen som drömmer om en lyxig sportbil och skulle göra allt för att få den.
När jag läst ut boken kände jag inte att boken var bra på så sätt att jag skulle läsa om den, men visst den har väl sina tjusningar för dem som tycker om den här sortens böcker. Men jag gillar lite mer lättsamma deckare eller kärleksromaner.
Bokens kärna är vänskapen mellan de två flickorna, vi får följa dem den sommaren de är 13 år, när de upptäcker varandras kroppar och killarnas kroppar. Där de på stranden visar upp sig och smyger iväg till badhytterna. Tydligen så är det en sport att vara den som först blir med barn och lyckas fånga den kille som är fadern.
Vi får följa dem när de börjar skolan till hösten, hur vänskapen förändras och hur de hittar tillbaka till varandra.
Vi får följa familjerna genom glädje och sorg.
Nästa bok får gärna vara något lättsammare...
Jag hoppades att boken inte bara innehöll detta utan precis som mina kollegor sagt, är en skildring över det italienska samhället.
Fortsatte med boken såklart, ger mig inte så lätt.
Det fortsätter med att Arturo inte kan berätta för sin fru att han sagt upp sig från jobbet, trots att hon frågar vart hans lön tagit vägen.
De båda männen bor tillsammans med sina fruar och döttrarna Anna och Francesca i Piombino,ortens vars största arbetsgivare är stålverket. På stålverket jobbar också Arturos son, sonen som drömmer om en lyxig sportbil och skulle göra allt för att få den.
När jag läst ut boken kände jag inte att boken var bra på så sätt att jag skulle läsa om den, men visst den har väl sina tjusningar för dem som tycker om den här sortens böcker. Men jag gillar lite mer lättsamma deckare eller kärleksromaner.
Bokens kärna är vänskapen mellan de två flickorna, vi får följa dem den sommaren de är 13 år, när de upptäcker varandras kroppar och killarnas kroppar. Där de på stranden visar upp sig och smyger iväg till badhytterna. Tydligen så är det en sport att vara den som först blir med barn och lyckas fånga den kille som är fadern.
Vi får följa dem när de börjar skolan till hösten, hur vänskapen förändras och hur de hittar tillbaka till varandra.
Vi får följa familjerna genom glädje och sorg.
Nästa bok får gärna vara något lättsammare...
Stål har jag hört som radioföljetong. Det är en stark men bra roman. Den ger ingen smickrande bild av Italien, ett korrupt machosamhälle med stora klassklyftor. Det är lätt att tycka om Italien för en ytlig betraktare, men den som lär känna landet från andra vinklar får en betydligt mer sammansatt bild av det. Boken är ett bra korrektiv till "Under Toscanas sol" och "Solens mat".
SvaraRadera